Reviews and Comments

Med risk för att förekomma slutet på resan (jag har fortfarande att läsa [b:The Wake|25104|The Wake (The Sandman, #10)|Neil Gaiman|https://i.gr-assets.com/images/S/compressed.photo.goodreads.com/books/1339922545l/25104.SY75.jpg|2021847]) var det här väldigt mycket av en pay-off efter att ha bläddrat mig igenom de föregående åtta volymerna av denna episka berättelse. Trådar och karaktärer följs upp, en del avslutas - passande nog - och ytterligare trådar uppstår i denna väv som jag i och med denna bok måste erkänna är betydligt mer stabilt vävd än jag hittills velat ge Gaiman erkännande för.

Det enda som hindrar mig från att ge en femma är att den inte står på egna ben. Den är en del av en helhet som kanske i sig balanserar på randen till toppbetyg (det återstår som sagt att se). Det krävs förförståelse och dessutom slutar den i en cliffhanger. There are rules, som Morpheus själv påpekar vid flera tillfällen, och en av dessa säger att The Kindly Ones - av de anledningar som nämnts - inte kan få fullt betyg, även om jag tyckte att den var jetebra/amazing.

Med det sagt är detta en av seriens absoluta höjdpunkter.

Parallellt med den här läser jag Gaimans novellsamling Trigger Warning. Kanske är det det som får mig att landa i att det här är en samling berättelser, snarare än en berättelse om restaurangen i slutet av universum - fast ett värdshus och kanske mer i ett metafysiskt slut än ett faktiskt sådant - som i sin tur berättas genom de olika berättelserna. (Det verkar förresten vara ett ganska hemtrevligt värdshus och har jag själv hamnat där, skulle jag eventuellt bli kvar. Servera öl i baren eller nåt sånt.)

Det är förresten befriande fritt från alltför hårdföra mytologireferenser - en grej som jag personligen ser som en samtidig styrka och svaghet hos Gaiman. Han är en slags inkörsport till tung mytologi och de flesta tror jag inte alltid hänger med i hans ibland överväldigande mängd referenser som liksom sköljer över en i vågor. Inte för att man måste fatta varenda detalj, men dock...

Den åttonde volymen lämnar inga bestående intryck, men dess lättsamma lättlästhet gör den ändå läsvärd.

Fem och ett halvt år och den hittills enda säsongen av Netflix-serien sedan jag läste om [b:Fables & Reflections|25106|Fables & Reflections (The Sandman, #6)|Neil Gaiman|https://i.gr-assets.com/images/S/compressed.photo.goodreads.com/books/1311961999l/25106.SY75.jpg|181895] i min ambition att återuppleva Sandman. Kanske lite väl länge för att recensionerna ska kunna haka i varandra på ett bra sätt? Jag fick kämpa emot för att inte sluta läsa och börja bläddra i de tidigare volymerna för att minnas vad som hänt tidigare.

Jag misstänker att min "paus" - nej, jag hade faktiskt inte tänkt fortsätta läsa efter F&R; det var Netflix-serien som fick mig att ta fram den här volymen ut bokhyllan, så "paus" inom citationstecken är korrekt - kanske handlade om det jag skrev i den recensionen - om en slags besvikelse inför vad jag kände/känner som ett slags utanpåverk. Ett Gaimanskt briljerande med stora kunskaper i mytologier, legender och religiösa berättelser, men utan att egentligen säga något särskilt. Och med vetskapen att [b:American Gods|30165203|American Gods (American Gods, #1)|Neil Gaiman|https://i.gr-assets.com/images/S/compressed.photo.goodreads.com/books/1462924585l/30165203.SY75.jpg|1970226] på minst ett sätt är en slags variant på ett närvarande tema i Sandman - om vad som händer med gamla gudar när de blir bortglömda - är det lätt att bli gnällig.

Med det i bakhuvudet är det ändå upplyftande att denna volym kretsar kring ett hyfsat bestämt tema, samtidigt som det, vilket [a:Peter Straub|6941|Peter Straub|https://images.gr-assets.com/authors/1200468903p2/6941.jpg] också nämner i sitt förord (som avslutar boken), är en förhållandevis linjär berättelse vi följer med i. Kanske är det i denna sjunde volym Gaiman äntligen kliver fram (för mig) som en "hantverkande författare" som förmår hålla flera röda trådar i luften och väva en avancerad men stabil struktur med hjälp av dessa?

Det kanske är det som är styrkan i Brief Lives, även om många fantasieggande bilder i det större sammanhanget förblir ögonblicksbilder? Det, och den jordnära- och mänsklig-ish-het som både Delirium och Destruction faktiskt uppvisar när de får chansen.

Brief Lives är en uppvisning av Gaimans stora kapacitet som författare, även om den inte kan stå på egna ben, utan kräver att man kan sin Sandman (och har lite pejl på mytologier, legender och religioner). En av de bättre i serien, även om den (tyvärr) inte når ända upp till en fyra i betyg.

Tammefan om inte Isaac Marion hade ett par riktigt bra idéer att utgå från i den här boken! "Zombieskapet" som metafysiskt tillstånd är egentligen klockrent, liksom placeringen av det som den självklara (törs man säga "den naturliga"?) slutpunkten på mänsklighetens nihilistiska förvaltning av vår värld och civilisation.
Stora ord, jag vet. Och kanske beror det på att jag prcis läst [b:Misslyckas igen, misslyckas bättre|40624376|Misslyckas igen, misslyckas bättre Anteckningar om skräck och skrivande|John Ajvide Lindqvist|https://i.gr-assets.com/images/S/compressed.photo.goodreads.com/books/1529858934l/40624376.SY75.jpg|63119720] och därmed är lite mer välvilligt inställd till författarskapets vedermödor; att en bra idé inte nödvändigtvis måste landa i en lika bra berättelse. Men det är faktiskt inte helt oävet, även om - eller trots att - man inte gillar berättelsen helt och hållet.
Jag hade en idé - har den fortfarande; i en byrålåda - till en berättelse som kanske kan anses liknande. Där zombierna egentligen inte är zombies, men ändå är det. En samhällskommentar på ungefär det sätt jag uppfattar IM's bok vara. Så det är klart att jag inte kan såga det här med fotknölarna utan att örfila mig själv.
Fällan Marion dock går i, enligt mig, är att även om zombieskapet (jag gillar verkligen det begreppet!) är ett metafysiskt tillstånd, så skildras det fysiskt. Vi snackar alltså zombies som de facto levande döda samtidigt som de också inte är det. Som ruttnar och bryts ner samtidigt som de inte gör det. Jag tror det var därför man idé stannade i skrivbordslådan - jag fick inte ihop det logiskt, och det gör tyvärr inte Marion heller. Och eftersom det är en så central del av berättelsen faller det mesta platt.
Egentligen, i alla fall.
Egentligen är det inte en särskilt bra bok. Inte ur ett slags litterärt hänseende, i alla fall. Men jag uppskattar Marions ambition med boken. Det finns frågeställningar värda att reflektera över här. I första hand för den yngre generation som boken också handlar om. På ett extremt övergripande plan handlar den om en förlorad värld vi redan nu är på väg att kliva in i och lämna över till våra barn. Om vikten av att ändra kurs. Och om hopp.

En zombieapokalypsroman som vill förmedla hopp. Jag applåderar Isaac Marion för att han ens vågade försöka.

Jodå, det var ändå 700-ish ganska lättläsa sidor, även om de var översatta till ett lite ålderdomligt språk.
Jag hade dock hela tiden filmatiseringarna från början av 70-talet i huvudet, så förutom att jag såg alla karaktärer klart och tydligt framför mig, kände jag igen mig i alla de miljöer som beskrevs (som överlevde bearbetningen till film, vill säga). Sedan blev det förstås lite error i huvudet när karaktärer inte gjorde som jag förväntade mig - av just anledningen att de inte genomgått förvandligen från roman till filmmanus till färdig film.
Det är en lagom intressant story som är både lagom spännande och rolig, och intrigen är allt annat än komplicerad, så läsningen kräver inte särskilt mycket av läsaren - aspekter som jag vanligtvis kanske skulle hålla som negativa, men som i det här fallet fungerar jättebra.

Den stora frågan nu är om jag ska ge mig på uppföljaren direkt, eller om jag ska varva med något annat?

Jag hade glömt hur uppfriskande det kan vara att läsa något som inte nödvändigtvis är oerhört seriöst, nyskapande eller överlag lite svårtillgängligt. Lyckligtvis finns ju ändå en koppling till samtiden här, i och med att det är en (t o m uttalat) satir över den amerikanska samtid som tyngdes under oket av ett presidentskap så unikt att dess titelinnehavare givit upphov till ett adjektiv: Trumpskt.
Det är politisk satir, det är ett miljöstatement och det byggs upp kring en lagom knasigt kriminalmysterium. Framförallt dämpar den de panikartade svallvågorna i kölvattnet bakom sagda Trumpistiska politik genom att degradera det till en ytterkantsföreteelse - om än med reell politisk makt - som det bara gäller att hålla i och hålla ut tills allt blåst över och de har yrat vidare mot nästa mål. (Det betyder förstås inte att riskerna och konsekvenserna är ointressanta - nej, trumpismen är ett hot mot världsordningen på flera sätt - men att det finns ett slut någonstans och att folk i allmänhet inte är galenpannor.)
Nog om detta. Boken då? Jo, det är roligt på det där mysiga - ibland gränsande till hysteriska - sättet. Hiaasen lyckas ta ut svängarna rejält utan att det går överstyr. Men kanske är det lite för glättigt ibland. Jag tänker framförallt på Diego, som - utan att avslöja för mycket - går igenom ett helvete under större delen av boken. Vi bjuds aldrig in att reflektera över hans lidande, som även det beskrivs i samma bekymmersfria ton som de andra karaktärerna. Ingen av karaktärerna, nu när jag tänker på det, beskrivs på ett djupare sätt än som karikatyrer vilket gör att jag gillar dem mer eller mindre. T o m "Mastodon", bokens version av Donald Trump, framstår som rätt harmlös.
Det är lättsmält, det är roligt och det är ändå tillräckligt världstillvänt för att fungera som en kommentar om samtiden. En "Ta det lugnt" för oss som trots allt bryr oss om (och oroas av) samtiden.

With splashes of Kazuo Ishiguro's "The Buried Giant" in a setting partly reminiscent of Mervyn Peake's "Gormenghast"-trilogy, Clarke's book is a melancholy, yet innocent, account of the life of the man known to himself (and referred to by the Other) as "Piranesi".

Between the lines lies the question of identity (also asked by Ishiguro); who this "Piranesi" is, was and will become forms a central part of the story. As does the general question of what defines me as an individual and how this current manifestation of "Me" relates to earlier manifestations of myself. Where does yesterday-Jan Kjellin reside and what influence - if any - does he have the power to wield over now-Jan Kjellin? And further: what influence will now-Jan Kjellin have over tomorrow-Jan Kjellin? Does yesterday-Jan Kjellin sleep inside me? Can I wake him when/if I should need him?

Let's get back to the book, though. I find the House to be one of the better incarnations of Gormenghast that I have read so far. Of course, it's not a Gormenghast per se, but it still has that immense, bordering on the infinite, feel to it that make Peake's books so intriguing. A world within a world.

We live in a world in which we exist and live and need to make sense of to be able to exist and live in. The House is a world within and without that world, that helps us to live in this world, given that we can access that inner/outer world.

If I'm to take anything with me from "Piranesi", it might be that it communicates the value (to some it might be a need) of having that access. Of being able to communicate freely with yesterday-Jan Kjellin to the benefit of today-Jan Kjellin as well as tomorrow-Jan Kjellin. It has he power to set you free.

Or, in the words of a current energy drink commercial: "The House gives you wings".

While reading the first half of the book, I was seriously thinking about calling this review "an unfinished read", because it was almost unbearably melodramatic and filled with the kind of fluff you add to make it look poetic. I didn't understand the reactions of neither Rachel nor Marlich and even though the subjects of the book (and there are many) intrigued me, I was put off by the semi-lecturing tone of the book. Sansal does, however, have a lot to say.
He draws parallells between nazis and islamist, which I think is both valid and important. But when he draws similar parallellt by by comparing life in the estate with life in the concentration camps, it becomes a bit much, even though I get what he's after. Same thing goes for Rachel's handling of the philosophical question about guilt and responsibility being passed down from father to son. The question is in itself interesting and the answers worth musing over, but how it's presented has more to do with a soap opera, than with a novel from a supposedly acclaimed author.
Still, the book has it's moments. Around page 140, when Sansal - in Rachels guise - describes the workings of the Holocaust machinery, it's done with a emotional detachment so chilling it grabs you by the throat and won't let go until it's finished. Having read so many books on the subject and seen so many movies - both fictional and documentary - I still haven't come across a similarly strong descriprion more than a handful times. And this without having to resort to graphic violence.

Overall, though, this was nowhere near as good a read as I had expected or hoped.

It should go without saying that reading fantasy requires that the reader actually has fantasy. Even so, a lot of fantasy seems to revolve around pages upon pages of lengthy descriptions of creatures, races and phenomenon that - given the presupposition that the author has a story to tell -leaves little to no room for the reader's own ability to fantasize.
Given this sad fact, it's quite refreshing to read a book that chooses to introduce a whole new world without bothering to explain more than absolutely has to be known to make sense of the story. It does make me want to read more, just to know more about the garuda - or whatever, actually. I like how Miéville takes it for granted that his world (Bas-Lag) is perfectly well known to the reader, even though he's perfectly aware that it's not. It's humbling, in a way. Like being a stranger in a strange land, not a visitor with a guidebook like in so many colourless Lord Of The Rings-ripoffs that have been written over the years. It keeps the reader on his/her toes.
I sort of lose interest in the story after a while, though. It's like there's no real room to get to know and care about the main characters before getting to know the city and the world. Of course even a sightseeing tour needs a guide, and I understand fully well that 800+ pages of New Crobuzon facts wouldn't work. But I expected a little more from Miéville and the book, than a fantastic (because it is fantastic, even though I said I lost interest in it) story that ends in what can only be described as an anticlimax with a handful of loose threads.
The ride was nice enough, though. I just might read one more.