Reviews and Comments

Jorå. Visst ger den här boken en del tankar och inspiration på meta-planet. Jag fångas av ett par formuleringar - till exempel om tid och "the decisive moment" - som, om inte annat, redan fått mig att börja gräva i mitt fotoarkiv. Samtidigt lider den något av sin ålder. Mycket har hänt inom exempelvis digital bildbehandling som fått gränserna mellan de två världarna "konst" och "fotografi" att blandas ihop och gör att vissa påpekanden i boken inte längre är helt giltiga.
Men å andra sidan knyter det an till det boken inleder med att slå fast om fotograferingens demokratisering av bildskapande och synen på fotografen som en skala från bildskapare till fotograf till kameraburen allmänhet. Kanske existerar idag även en vertikal skala, där förhållandet till bildbehandling blir en faktor i denna alltmer komplicerade syn?
(Jag fascinerades även av fotografierna från amerikanska inbördeskriget. Jag visste att det fanns/finns fotografier från den tiden, men det hade inte slagit mig att det kunde innebära mer än bara suddiga bilder från olika strider...)

Jag hade nog räknat med mer. Men samtidigt är det en intressant tanke att den här svenska varianten av [a:Cormac McCarthy|4178|Cormac McCarthy|https://images.gr-assets.com/authors/1593872299p2/4178.jpg]s [b:Vägen|7121650|Vägen|Cormac McCarthy|https://i.gr-assets.com/images/S/compressed.photo.goodreads.com/books/1344115878l/7121650.SY75.jpg|3355573] skrevs runt 25 år tidigare, samtidigt som den utspelar sig tjugotalet år senare. De har en del gemensamt - det kärva språket (som McCarthy dock lyckas bättre med) och det slags krasst illusionslösa "här och nu"-tänkandet som liksom eliminerar alla tendenser till nostalgiskt tillbakablickande. Tvärtom skildras det förgångna som en overklighet - nästan som en orimlighet - och Edvin "Fittmun" leder oss istället på sin odyssé över ön (som tycks ligga både i Stockholms skärgård och vara Gotland).
Det är ingen dålig bok, och vill man ha misantropisk misär har man kommit till rätt ställe. Men jag ångrar att jag inte läste den här före "Vägen". Det hade antagligen höjt betyget ett snäpp.

I read this book mainly for it's take on the debate on free speech. Not that it really answers any questions - rather it poses them for the reader to reflect upon:

-Do the proponents of absolute free speech really propose absolute free speech, or is it just a counterargument to throw the discussion off balance?
-Can we as a society allow the right of free speech to those who intend to use it to limit that same right?

Of course, Smith also argues that the whole debate on free speech is a smokescreen of sorts. That the issue at hand really is about ideas and expressions of hate (in the form of for example racism, homophobia, transphobia, misogyny) and that there is a growing vocal opinion against those ideas and expressions. And that the tactic of "no platform" is a concrete example of how to counter this.

An interesting read that might have been rated higher, had I red this from a british perspective instead of a swedish.

(Another review (of sorts) in swedish will be posted on motargument.se shortly.)

I came here looking for a comment on isolationist policies (a wall around Britain - Brexit, anyone?), the effects of climate change and maybe also a philosophical view on otherhood. I can't say I didn't get what I was looking for, but it turned out to be a bit more shallow and pretentious than I expected.
Lanchester begins to describe a post-Change Britain, but he never finishes this job. There are one or two leads, but never enough to paint a full picture. The same applies to the world outside the wall - there are hints, but no real concrete descriptions of what the world looks like at all.
This can be a good thing - to let the reader imagine these things for him-/herself - but to be able to do that, we need at least some hints as to what this world has become. But all we get is a walled-in Britain, an ocean, a rocky island, a pirate ship and an oil rig.
If I wanted to be nice, i'd say it's like a combination of "The Road" and "Waterworld" outside the wall and some sort of artificial, unsettling version of a rural England on the inside. But that wouldn't be entirely honest. The truth is, it's none of the above. And unfortunately, there's nothing to replace that description with.
Reading this leaves me wanting more, but not in a good way. Hell, the book doesn't even have a proper ending!

But all in all, it's still ok. There's still a wall that's being patrolled. There are still Defenders guarding Britain against the Others. There's still treachery, catastrophe, pirates and post-apocalyptic settings to compensate the lack of depth. Lanchester does a fair job of following whatever writer's manual he has in his back pocket. But that's all there is. And I expected more than that.

2010: Intressant antologi som dels ger en bild över Mervyn Peakes skapande, men som också blir väldigt splittrad, eftersom han rörde sig över en mängd olika genrer. Vissa saker är guldklimpar, medan annat har mer gråsten över sig.

Läsvärt om man vill grotta ner sig i Peakes produktion och - typ - navigera sig fram till de ådror man vill bryta mer malm ur. Annars kan man nog hoppa över den, tror jag. Guldklimparna till trots.

2020: Läser om "Boy in darkness". En suggestiv och vagt obehaglig novell som skulle ha gjort sig bättre som helt fristående från Gormenghast-böckerna, istället för att - som nu - Ha Titus Groan som huvudperson. Den rör sig obehindrat mellan fantastikens olika genrer och de tre karaktärerna Goat, Hyena och Lamb är väldigt snyggt skildrade. Finns tydligen att hitta som teater på YouTube. Läsvärd!

Det är mer än 20 år sedan jag läste de här böckerna första gången, och trots att jag upphöjer trilogin till en av mina favoriter (skrev här för 10 år sedan att den ingår i min personliga litteratur-kanon) så blev jag tvungen att sänka betyget något. De första två böckerna är makalösa och genererar full pott, medan den tredje boken "Titus Alone" är rörig och otydlig - sannolikt en konsekvens av att Peake vid den tiden börjat förlora sin strid mot Parkinson:s. Många lösa trådar går att hitta i den boken, om man tar sig igenom den svårnavigerade dramaturgin.

Men varför dröja kvar vid det dåliga? De första två böckerna är mästerliga och ligger i en gråzon mellan fantasy (utan några egentliga fantasyinslag) och realism (utan att vara placerad i vår verklighet). Tredje boken lutar emellanåt mot en science fiction-fond, men den är så tillbakadragen att det egentligen inte har betydelse. Fantastik är kanske den bästa genrebeskrivningen av dessa böcker - en allegori i fri form över en människas uppväxt/uppvaknande.

Samtidigt är ju Titus Groan - den karaktär böckerna kretsar kring - inte huvudperson i berättelserna förrän i den tredje boken. Han kliver så smått fram under den andra bokens andra halva, men där dominerar ändå antagonisten Steerpike och de andra karaktärerna runt Titus.

En del menar att det är Gormenghast i sig självt som är huvudkaraktären, och kanske är det den rimligaste tolkningen. Det skulle också förklara varför den tredje boken, som utspelar sig utanför detta massiva byggnadskomplex, blir till så stora delar tafatt. Titus som karaktär räcker liksom inte till på egen hand.

Samtidigt beskrivs aldrig Gormenghast i sin helhet - istället får vi delar som vi inte ens vet hur de hänger ihop med varandra. Vilket jag och många med mig menar är dess styrka. Ingen av bokens karaktärer verkar känna till Gormenghast i sin helhet - där finns alltid okända, bortglömda delar att förirra sig in i och hålla sig gömd i och upptäcka på nytt. Detsamma gäller de ritualer och regler som håller samman detta komplex och de människor som bebor det. Ingen - inte ens de masters of ritual som ansvarar för upprätthållandet av dessa kan nå total överblick över det kitt som håller samman allt.

Men jag tappar bort mig, och min tid rinner ut. Gormenghast är inte menat att tas bokstavligen. Det är inte avsett att fungera på en konkret nivå. Det är en symbol för världen - för dess vida omfattning och för den lilla människans oförmåga att ta in och greppa den som en fungerande helhet. En viktig påminnelse idag, när sociala medier injicerar i oss en känsla av allvetande och all-ansvar. Vi kan inte förstå allt eller alla. Vi ska nog inte heller göra det.

Viktigast är att försöka förstå oss själva. Våra jag. Så att vi fungerar hjälpligt i den del av Gormenghast som är just vårt hem.

(januari 2020)

I guess my disappointment is directed at myself - or at least maybe that's how Kafka would describe it, although not out loud. Few of the stories stand out as clearly above average, and those have already been highy praised (and with good reason). The rest are faintly interesting - maybe more so if one has a keen interest in mr Kafka's authorship/life.

But from a reader's perspective, I find most of the stories in here unable to give me any pleasure, other than that they are, for the most part, really short.

Those that do strike a note with me, however. Those few stories are simply amazing!

Methinks Pratchett and/or Baxter may have read Philip José Farmer's Riverworld novels and then forgot they did. Further elaboration past that point seems redundant. In all fairness, I have to admit I still thought it was ok. Too bad it didn't have a proper ending, though.

On the positive side, I really want to visit Sark and see these places with my own eyes after reading this book.

On the not-so-positive side, this isn't very good, even though I kind of enjoy the overall story.

Without googling the answer, I suspect this was written long before Peake's masterful Gormenghast-trilogy, simply because so much of what made those books so good is lacking in this one.

I'm glad I read it, but I likely won't read it again.

William Gibson anses vara cyberpunkens fader i och med Neuromancer, som blev hans genombrott. Jag har det i bakhuvudet när jag för andra gången (första gången var för lite mer än 20 år sedan) kopplar upp mig mot "datarymden" och följer Case på hans... ja, vad det nu är han ska göra.
Det är nämligen mer rörigt än roligt och kanske är det mitt ganska snabbt bristande intresse eller månne den svenska översättningen eller eventuellt en kombination; men jag har inte ens i slutet av boken någon egentlig uppfattning om vad det var som egentligen hände.