Jag hade glömt hur uppfriskande det kan vara att läsa något som inte nödvändigtvis är oerhört seriöst, nyskapande eller överlag lite svårtillgängligt. Lyckligtvis finns ju ändå en koppling till samtiden här, i och med att det är en (t o m uttalat) satir över den amerikanska samtid som tyngdes under oket av ett presidentskap så unikt att dess titelinnehavare givit upphov till ett adjektiv: Trumpskt.
Det är politisk satir, det är ett miljöstatement och det byggs upp kring en lagom knasigt kriminalmysterium. Framförallt dämpar den de panikartade svallvågorna i kölvattnet bakom sagda Trumpistiska politik genom att degradera det till en ytterkantsföreteelse - om än med reell politisk makt - som det bara gäller att hålla i och hålla ut tills allt blåst över och de har yrat vidare mot nästa mål. (Det betyder förstås inte att riskerna och konsekvenserna är ointressanta - nej, trumpismen är ett hot mot världsordningen på flera sätt - men att det finns ett slut någonstans och att folk i allmänhet inte är galenpannor.)
Nog om detta. Boken då? Jo, det är roligt på det där mysiga - ibland gränsande till hysteriska - sättet. Hiaasen lyckas ta ut svängarna rejält utan att det går överstyr. Men kanske är det lite för glättigt ibland. Jag tänker framförallt på Diego, som - utan att avslöja för mycket - går igenom ett helvete under större delen av boken. Vi bjuds aldrig in att reflektera över hans lidande, som även det beskrivs i samma bekymmersfria ton som de andra karaktärerna. Ingen av karaktärerna, nu när jag tänker på det, beskrivs på ett djupare sätt än som karikatyrer vilket gör att jag gillar dem mer eller mindre. T o m "Mastodon", bokens version av Donald Trump, framstår som rätt harmlös.
Det är lättsmält, det är roligt och det är ändå tillräckligt världstillvänt för att fungera som en kommentar om samtiden. En "Ta det lugnt" för oss som trots allt bryr oss om (och oroas av) samtiden.