Zombieskapet som metafysik
2 stars
Tammefan om inte Isaac Marion hade ett par riktigt bra idéer att utgå från i den här boken! "Zombieskapet" som metafysiskt tillstånd är egentligen klockrent, liksom placeringen av det som den självklara (törs man säga "den naturliga"?) slutpunkten på mänsklighetens nihilistiska förvaltning av vår värld och civilisation. Stora ord, jag vet. Och kanske beror det på att jag precis läst "Misslyckas igen, misslyckas bättre" (Ajvide Lindqvist) och därmed är lite mer välvilligt inställd till författarskapets vedermödor; att en bra idé inte nödvändigtvis måste landa i en lika bra berättelse. Men det är faktiskt inte helt oävet, även om - eller trots att - man inte gillar berättelsen helt och hållet. Jag hade en idé - har den fortfarande; i en byrålåda - till en berättelse som kanske kan anses liknande. Där zombierna egentligen inte är zombies, men ändå är det. En samhällskommentar på ungefär det sätt jag uppfattar IM's bok …
Tammefan om inte Isaac Marion hade ett par riktigt bra idéer att utgå från i den här boken! "Zombieskapet" som metafysiskt tillstånd är egentligen klockrent, liksom placeringen av det som den självklara (törs man säga "den naturliga"?) slutpunkten på mänsklighetens nihilistiska förvaltning av vår värld och civilisation. Stora ord, jag vet. Och kanske beror det på att jag precis läst "Misslyckas igen, misslyckas bättre" (Ajvide Lindqvist) och därmed är lite mer välvilligt inställd till författarskapets vedermödor; att en bra idé inte nödvändigtvis måste landa i en lika bra berättelse. Men det är faktiskt inte helt oävet, även om - eller trots att - man inte gillar berättelsen helt och hållet. Jag hade en idé - har den fortfarande; i en byrålåda - till en berättelse som kanske kan anses liknande. Där zombierna egentligen inte är zombies, men ändå är det. En samhällskommentar på ungefär det sätt jag uppfattar IM's bok vara. Så det är klart att jag inte kan såga det här med fotknölarna utan att örfila mig själv. Fällan Marion dock går i, enligt mig, är att även om zombieskapet (jag gillar verkligen det begreppet!) är ett metafysiskt tillstånd, så skildras det fysiskt. Vi snackar alltså zombies som de facto levande döda samtidigt som de också inte är det. Som ruttnar och bryts ner samtidigt som de inte gör det. Jag tror det var därför man idé stannade i skrivbordslådan - jag fick inte ihop det logiskt, och det gör tyvärr inte Marion heller. Och eftersom det är en så central del av berättelsen faller det mesta platt. Egentligen, i alla fall. Egentligen är det inte en särskilt bra bok. Inte ur ett slags litterärt hänseende, i alla fall. Men jag uppskattar Marions ambition med boken. Det finns frågeställningar värda att reflektera över här. I första hand för den yngre generation som boken också handlar om. På ett extremt övergripande plan handlar den om en förlorad värld vi redan nu är på väg att kliva in i och lämna över till våra barn. Om vikten av att ändra kurs. Och om hopp.
En zombieapokalypsroman som vill förmedla hopp. Jag applåderar Isaac Marion för att han ens vågade försöka.