User Profile

Aktualiteten i att läsa den här samlingen med flödet av nyheter om/från Rysslands invasionskrig i Ukraina påverkar självklart min läsning. Orden ackompanjeras av bilder som nyss passerat näthinnan och platserna som skildras är inte så okända eller anonyma som de varit annars. Det här gör det svårt att ge ett nyanserat omdöme. Hur lägger jag belägringen av Marioupol åt sidan för att bedöma flödet och innerligheten i Boris Khersonskys dikter? Hur kan jag inte väva in de fruktansvärda övergrepp som hela tiden rapporteras om i sociala medier-flödet i läsningen av Borys Humenyuks skildring av blodröda måsar som tappar kroppsdelar / likt regn / som de stulit från slagfältet?

En del dikter - liksom enskilda strofer och rader - kommer jag att bära med mig. Annat, måste jag erkänna, föll mig inte i smaken, rent stilistiskt.

Men den sammantagna känslan av att befinna sig i ett krig som inte är ett krig - en väntan som är fylld av allt annat än just väntan - är kanske behållningen av denna diktsamling. Och som Oksana Maksymchuk och Max Rosochinsky resonerar om i förordet kanske det poetiska perspektivet har förmågan att ge en mänskligare bild av tingens ordning i en tid och på en plats där tingen är i oordning?

Tammefan om inte Isaac Marion hade ett par riktigt bra idéer att utgå från i den här boken! "Zombieskapet" som metafysiskt tillstånd är egentligen klockrent, liksom placeringen av det som den självklara (törs man säga "den naturliga"?) slutpunkten på mänsklighetens nihilistiska förvaltning av vår värld och civilisation. Stora ord, jag vet. Och kanske beror det på att jag precis läst "Misslyckas igen, misslyckas bättre" (Ajvide Lindqvist) och därmed är lite mer välvilligt inställd till författarskapets vedermödor; att en bra idé inte nödvändigtvis måste landa i en lika bra berättelse. Men det är faktiskt inte helt oävet, även om - eller trots att - man inte gillar berättelsen helt och hållet. Jag hade en idé - har den fortfarande; i en byrålåda - till en berättelse som kanske kan anses liknande. Där zombierna egentligen inte är zombies, men ändå är det. En samhällskommentar på ungefär det sätt jag uppfattar IM's bok vara. Så det är klart att jag inte kan såga det här med fotknölarna utan att örfila mig själv. Fällan Marion dock går i, enligt mig, är att även om zombieskapet (jag gillar verkligen det begreppet!) är ett metafysiskt tillstånd, så skildras det fysiskt. Vi snackar alltså zombies som de facto levande döda samtidigt som de också inte är det. Som ruttnar och bryts ner samtidigt som de inte gör det. Jag tror det var därför man idé stannade i skrivbordslådan - jag fick inte ihop det logiskt, och det gör tyvärr inte Marion heller. Och eftersom det är en så central del av berättelsen faller det mesta platt. Egentligen, i alla fall. Egentligen är det inte en särskilt bra bok. Inte ur ett slags litterärt hänseende, i alla fall. Men jag uppskattar Marions ambition med boken. Det finns frågeställningar värda att reflektera över här. I första hand för den yngre generation som boken också handlar om. På ett extremt övergripande plan handlar den om en förlorad värld vi redan nu är på väg att kliva in i och lämna över till våra barn. Om vikten av att ändra kurs. Och om hopp.

En zombieapokalypsroman som vill förmedla hopp. Jag applåderar Isaac Marion för att han ens vågade försöka.

Med risk för att förekomma slutet på resan (jag har fortfarande att läsa [b:The Wake|25104|The Wake (The Sandman, #10)|Neil Gaiman|https://i.gr-assets.com/images/S/compressed.photo.goodreads.com/books/1339922545l/25104.SY75.jpg|2021847]) var det här väldigt mycket av en pay-off efter att ha bläddrat mig igenom de föregående åtta volymerna av denna episka berättelse. Trådar och karaktärer följs upp, en del avslutas - passande nog - och ytterligare trådar uppstår i denna väv som jag i och med denna bok måste erkänna är betydligt mer stabilt vävd än jag hittills velat ge Gaiman erkännande för.

Det enda som hindrar mig från att ge en femma är att den inte står på egna ben. Den är en del av en helhet som kanske i sig balanserar på randen till toppbetyg (det återstår som sagt att se). Det krävs förförståelse och dessutom slutar den i en cliffhanger. There are rules, som Morpheus själv påpekar vid flera tillfällen, och en av dessa säger att The Kindly Ones - av de anledningar som nämnts - inte kan få fullt betyg, även om jag tyckte att den var jetebra/amazing.

Med det sagt är detta en av seriens absoluta höjdpunkter.

Parallellt med den här läser jag Gaimans novellsamling Trigger Warning. Kanske är det det som får mig att landa i att det här är en samling berättelser, snarare än en berättelse om restaurangen i slutet av universum - fast ett värdshus och kanske mer i ett metafysiskt slut än ett faktiskt sådant - som i sin tur berättas genom de olika berättelserna. (Det verkar förresten vara ett ganska hemtrevligt värdshus och har jag själv hamnat där, skulle jag eventuellt bli kvar. Servera öl i baren eller nåt sånt.)

Det är förresten befriande fritt från alltför hårdföra mytologireferenser - en grej som jag personligen ser som en samtidig styrka och svaghet hos Gaiman. Han är en slags inkörsport till tung mytologi och de flesta tror jag inte alltid hänger med i hans ibland överväldigande mängd referenser som liksom sköljer över en i vågor. Inte för att man måste fatta varenda detalj, men dock...

Den åttonde volymen lämnar inga bestående intryck, men dess lättsamma lättlästhet gör den ändå läsvärd.

Fem och ett halvt år och den hittills enda säsongen av Netflix-serien sedan jag läste om [b:Fables & Reflections|25106|Fables & Reflections (The Sandman, #6)|Neil Gaiman|https://i.gr-assets.com/images/S/compressed.photo.goodreads.com/books/1311961999l/25106.SY75.jpg|181895] i min ambition att återuppleva Sandman. Kanske lite väl länge för att recensionerna ska kunna haka i varandra på ett bra sätt? Jag fick kämpa emot för att inte sluta läsa och börja bläddra i de tidigare volymerna för att minnas vad som hänt tidigare.

Jag misstänker att min "paus" - nej, jag hade faktiskt inte tänkt fortsätta läsa efter F&R; det var Netflix-serien som fick mig att ta fram den här volymen ut bokhyllan, så "paus" inom citationstecken är korrekt - kanske handlade om det jag skrev i den recensionen - om en slags besvikelse inför vad jag kände/känner som ett slags utanpåverk. Ett Gaimanskt briljerande med stora kunskaper i mytologier, legender och religiösa berättelser, men utan att egentligen säga något särskilt. Och med vetskapen att [b:American Gods|30165203|American Gods (American Gods, #1)|Neil Gaiman|https://i.gr-assets.com/images/S/compressed.photo.goodreads.com/books/1462924585l/30165203.SY75.jpg|1970226] på minst ett sätt är en slags variant på ett närvarande tema i Sandman - om vad som händer med gamla gudar när de blir bortglömda - är det lätt att bli gnällig.

Med det i bakhuvudet är det ändå upplyftande att denna volym kretsar kring ett hyfsat bestämt tema, samtidigt som det, vilket [a:Peter Straub|6941|Peter Straub|https://images.gr-assets.com/authors/1200468903p2/6941.jpg] också nämner i sitt förord (som avslutar boken), är en förhållandevis linjär berättelse vi följer med i. Kanske är det i denna sjunde volym Gaiman äntligen kliver fram (för mig) som en "hantverkande författare" som förmår hålla flera röda trådar i luften och väva en avancerad men stabil struktur med hjälp av dessa?

Det kanske är det som är styrkan i Brief Lives, även om många fantasieggande bilder i det större sammanhanget förblir ögonblicksbilder? Det, och den jordnära- och mänsklig-ish-het som både Delirium och Destruction faktiskt uppvisar när de får chansen.

Brief Lives är en uppvisning av Gaimans stora kapacitet som författare, även om den inte kan stå på egna ben, utan kräver att man kan sin Sandman (och har lite pejl på mytologier, legender och religioner). En av de bättre i serien, även om den (tyvärr) inte når ända upp till en fyra i betyg.

Tammefan om inte Isaac Marion hade ett par riktigt bra idéer att utgå från i den här boken! "Zombieskapet" som metafysiskt tillstånd är egentligen klockrent, liksom placeringen av det som den självklara (törs man säga "den naturliga"?) slutpunkten på mänsklighetens nihilistiska förvaltning av vår värld och civilisation.
Stora ord, jag vet. Och kanske beror det på att jag prcis läst [b:Misslyckas igen, misslyckas bättre|40624376|Misslyckas igen, misslyckas bättre Anteckningar om skräck och skrivande|John Ajvide Lindqvist|https://i.gr-assets.com/images/S/compressed.photo.goodreads.com/books/1529858934l/40624376.SY75.jpg|63119720] och därmed är lite mer välvilligt inställd till författarskapets vedermödor; att en bra idé inte nödvändigtvis måste landa i en lika bra berättelse. Men det är faktiskt inte helt oävet, även om - eller trots att - man inte gillar berättelsen helt och hållet.
Jag hade en idé - har den fortfarande; i en byrålåda - till en berättelse som kanske kan anses liknande. Där zombierna egentligen inte är zombies, men ändå är det. En samhällskommentar på ungefär det sätt jag uppfattar IM's bok vara. Så det är klart att jag inte kan såga det här med fotknölarna utan att örfila mig själv.
Fällan Marion dock går i, enligt mig, är att även om zombieskapet (jag gillar verkligen det begreppet!) är ett metafysiskt tillstånd, så skildras det fysiskt. Vi snackar alltså zombies som de facto levande döda samtidigt som de också inte är det. Som ruttnar och bryts ner samtidigt som de inte gör det. Jag tror det var därför man idé stannade i skrivbordslådan - jag fick inte ihop det logiskt, och det gör tyvärr inte Marion heller. Och eftersom det är en så central del av berättelsen faller det mesta platt.
Egentligen, i alla fall.
Egentligen är det inte en särskilt bra bok. Inte ur ett slags litterärt hänseende, i alla fall. Men jag uppskattar Marions ambition med boken. Det finns frågeställningar värda att reflektera över här. I första hand för den yngre generation som boken också handlar om. På ett extremt övergripande plan handlar den om en förlorad värld vi redan nu är på väg att kliva in i och lämna över till våra barn. Om vikten av att ändra kurs. Och om hopp.

En zombieapokalypsroman som vill förmedla hopp. Jag applåderar Isaac Marion för att han ens vågade försöka.

Jodå, det var ändå 700-ish ganska lättläsa sidor, även om de var översatta till ett lite ålderdomligt språk.
Jag hade dock hela tiden filmatiseringarna från början av 70-talet i huvudet, så förutom att jag såg alla karaktärer klart och tydligt framför mig, kände jag igen mig i alla de miljöer som beskrevs (som överlevde bearbetningen till film, vill säga). Sedan blev det förstås lite error i huvudet när karaktärer inte gjorde som jag förväntade mig - av just anledningen att de inte genomgått förvandligen från roman till filmmanus till färdig film.
Det är en lagom intressant story som är både lagom spännande och rolig, och intrigen är allt annat än komplicerad, så läsningen kräver inte särskilt mycket av läsaren - aspekter som jag vanligtvis kanske skulle hålla som negativa, men som i det här fallet fungerar jättebra.

Den stora frågan nu är om jag ska ge mig på uppföljaren direkt, eller om jag ska varva med något annat?