Aktualiteten i att läsa den här samlingen med flödet av nyheter om/från Rysslands invasionskrig i Ukraina påverkar självklart min läsning. Orden ackompanjeras av bilder som nyss passerat näthinnan och platserna som skildras är inte så okända eller anonyma som de varit annars. Det här gör det svårt att ge ett nyanserat omdöme. Hur lägger jag belägringen av Marioupol åt sidan för att bedöma flödet och innerligheten i Boris Khersonskys dikter? Hur kan jag inte väva in de fruktansvärda övergrepp som hela tiden rapporteras om i sociala medier-flödet i läsningen av Borys Humenyuks skildring av blodröda måsar som tappar kroppsdelar / likt regn / som de stulit från slagfältet?

En del dikter - liksom enskilda strofer och rader - kommer jag att bära med mig. Annat, måste jag erkänna, föll mig inte i smaken, rent stilistiskt.

Men den sammantagna känslan av att befinna sig i ett krig som inte är ett krig - en väntan som är fylld av allt annat än just väntan - är kanske behållningen av denna diktsamling. Och som Oksana Maksymchuk och Max Rosochinsky resonerar om i förordet kanske det poetiska perspektivet har förmågan att ge en mänskligare bild av tingens ordning i en tid och på en plats där tingen är i oordning?