Jag brukar uppskatta humorn i Steven Erikson's böcker. Men den myckna dialogen mellan Tehol Beddict, hans betjänt Bugg och de olika karaktärer de umgås med är tyvärr mer tröttsam än rolig. Och den fyller, typ, hälften av de nästan 1000 sidorna text i den här boken.

Resten fokuserar på Trull Sengar och målar upp en inte helt oepisk bakgrund för hans fortsatta öden och äventyr. Vi mötte ju honom i [b:House of Chains|55398|House of Chains (Malazan Book of the Fallen, #4)|Steven Erikson|http://photo.goodreads.com/books/1316729521s/55398.jpg|836472], men fick inte veta särskilt mycket om just hans bakgrund.

Den här fonden hade kunnat kännas värdefull, men för mig var det mer som att läsa något helt ovidkommande. Som att kliva av stigen och ge sig in på ett sidospår som tyvärr bara leder ut i spenaten.

Vi befinner oss mer eller mindre på andra sidan jordklotet, sett från den kontinent resten av böckerna har utspelat sig på. Här använder man sig av en mer primitiv form av magiutövning. Man är lite "kusinerna från landet" (jämfört med sina Malazanska förebilder - som man inte känner till överhuvudtaget) och kan inte ens rida hästar ordentligt.

Erikson's vanemässiga over-the-top fantasy är inte heller riktigt närvarande i den här boken. Jag vet inte varför. Visst har vi enorma havsdemoner som bär en hel flotta, och storvuxna, skitfarliga psykopatvarelser som han böja knäna bakåt m.m. För att inte tala om Rhulad Sengar och hela hans storvulna galenskap. Men på något sätt har jag blivit blasé. När folk råkar döda någon av megastyggingarna lite i förbifarten (och av misstag), så är det Eriksonsk slapstick av bästa slag, liksom när en odöd mästertjuv ramlar från ett tak och får en metallpinne fastkilad i pannbenet. Men det känns inte lika skoj som det brukar.

Kanske är han trött.
Kanske är det jag som är trött.

Jag vet i alla fall att jag ska vänta en stund innan jag ger mig på nästa bok i serien.

...Och att jag kommer att jubla om det förekommer några Bridgeburnerns i den. ;)