Jag blir lite kluven inför Neil Gaimans författarskap när jag läser om Sandman-böckerna en sisådär 20 år senare. Hade det inte varit för dessa och den magiska portal de öppnade in i en värld av "serier för vuxna och förment intellektuella" skulle jag antagligen ha följt en långt krokigare väg till där jag befinner mig idag - med hänseende till vad jag läser eller ser på film. I alla fall i vissa avseenden.

Men av hittills sex (om)lästa volymer är det bara två som når upp till ett högre betyg än tre och det både förvånar mig och gör mig lite beklämd. Var det verkligen inte mer än det här han hade att komma med?

Som jag skrev angående [b:The Sandman, Vol. 4: Season of Mists|25101|The Sandman, Vol. 4 Season of Mists (The Sandman #4)|Neil Gaiman|https://d202m5krfqbpi5.cloudfront.net/books/1327937313s/25101.jpg|25854], så besitter Gaiman onekligen stora kunskaper på områdena mytologi, religion, folktro m.m. Och ibland får han till det. Men för det mesta blir det tyvärr inte mer än glorifierad namedropping och kvasifilosofi där berättelsernas upplevda substans egentligen inte är annat än illusioner. De är tunna, helt enkelt.

Vid det här läget känns faktiskt Gaimans höga anseende lite lätt överskattat.

Nog med kritik nu. Det här ska ju trots allt vara en recension av en av hans bättre Sandman-volymer. "Fables & Reflections" är en samling historier som förstås alla kretsar kring Morpheus, men där han för det mesta rör sig i periferin (som sedan på slutet visar sig vara centrum). Element från historien, folksagor, myter, legender, religioner utgör som så ofta persongalleriet, liksom karaktärer vi mött i tidigare historier. Och det är överlag bra och engagerande läsning med en förtjusande blandning av verklighet (då Gaiman väljer att bjuda in historiska personer i handlingen - ibland t.o.m. som huvudpersoner. Jag anar en influens från [a:Philip José Farmer|10089|Philip José Farmer|https://d202m5krfqbpi5.cloudfront.net/authors/1234714074p2/10089.jpg] i detta, vilket tilltalar mig mycket) och fantasi. Kort sagt: Det finns något i varje historia som gör den värd att läsa.

För mig var det behållningen, tror jag. De korta historierna i sig gör att pretentionerna om att läsa (liksom att skriva) något riktigt djupt aldrig får tillräckligt med luft och Sandmans aspekt av lättsam underhållning för den lite vuxnare kommer fram i ett ärligare sken. Och man slipper känna behovet att skriva en lång och pretentiös recension om hur pretentiöst Gaimans författarskap kan te sig.

Eller, vänta lite nu...