Lite för många sidor och lite för komplicerat (eller nördigt) innehåll för att det ska vara lättsmält, men å andra sidan är det inte det ändå. The Swarm är till det yttre en slags halvapokalyptisk katastrofroman om hur människan ställs inför (ännu) en fiende som hotar att förgöra henne, men är samtidigt till stora delar en slags misantropisk uppgörelse med människans uppblåsta självbild som skapelsens krona m.m. Och så finns där Lovecraftianska tentakler från djupet; Cthulhu (eller "Yrr", som Schätzing kallar det) vaknar efter eoner i djupet och börjar förgöra människan som vore hon ett irritationsmoment. Det får mig faktiskt att acceptera 800+ sidor med medelmåttiga karaktärsbeskrivningar och en genomarbetad, om än som redan påpekat nördig, intrig.

Schätzing får nämligen små utbrott ibland - främst efter första halvan av boken - där han gör allt för att smula sönder vår självbild som förnuftiga, andliga, medvetna varelser. Ibland blir det lite parodiskt, som i avsnittet då CIA-agenten Vanderbilt förgäves försöker försvara idén om en människa skapad i Guds avbild parat med något som tyvärr faller till marken som en karikatyr på blind patriotism, men det vägs upp av de efterhand allt mer frekventa utläggen om hur människan är dömd att aldrig kunna lära av historien, hur allt - ALLT - vi gör endast är biokemiska reaktioner, hur det inte finns något att tro på och hur obetydlig vår närvaro på jorden är för allt utom oss själva. Det är en tydlig och uppfriskande (om än samtidigt beklämmande) misantropi och nihilism jag inte ofta möter (eller har uppfattat tidigare) i genren. Även om den slutar med ett försiktigt ljus i horisonten.

Sannolikt är det kombinationen av blatant, nihilistisk misantropi med Lovecraftianska tentakler av obeskrivbarheter och färger som får det hela att bli acceptabelt. För rent litterärt är det föga mer än en dussinroman av standardsnitt med dussinkaraktärer av standardsnitt. Men i det här specifika fallet tror jag en får se de litterära aspekterna som ett utanpåverk och budskapet om människans poänglöshet som det centrala. Och tilltalande.