Inatt jag drömde något som jag faktiskt drömt förut. Men det var ändå nytt. Och framförallt var denna gamla dröm placerad inom en mycket tydligare kontext än tidigare. T.o.m. Stefan Löfvén var med på ett hörn! Jag ska inte gå in på drömmen i detalj, men det som slog mig vid frukostkaffet efter denna dramatiska natts flykt genom ett plötsligt fientligt hemland var att drömmen på ett centralt plan var ett resultat av att dagarna innan ha avslutat Sinclair Lewis' bok, It can't happen here.

Skriven i mitten av 1930-talet som en kommentar till det generella påståendet att det som då precis hänt i Tyskland (Hitlers maktövertagande) inte skulle kunna hända här - i bokens USA, men lika gärna i Storbritannien, Polen, Frankrike eller varför inte Sverige? - är det på samma gång en slags debattskrift och manifest för sin samtid. Men också en slags kommentar om vår nutid. Förstås.

President Buzz Windrip vinner valet på en kombination av orealistiska löften och nationalistisk samt rasistisk propaganda. Ingen mur mot Mexiko, men väl hårt dragna raslagar och diskriminering av judar. Kunskapsförakt. Och inom kort tillsättandet av klåpare (men "ideologiskt sunda") på viktiga samhällsposter samt fängslandet av politiska motståndare av alla de slag. Bokens huvudperson, tidningsmannen Doremus Jessup får t.o.m. en hat-tweet levererad på dörrmattan - i form av ett illa stavat, förtäckt hot från just den typ av "Svärjevän" som förpestar dagens sociala medier.

Andra halvan av boken kretsar framförallt kring den hemliga motståndsrörelse Doremus finner sig bli en del av, samt en period i koncentrationsläger - förvånansvärt likt de beskrivningar en kan finna i t.ex. [a:Aleksandr Solzhenitsyn|10420|Aleksandr Solzhenitsyn|https://images.gr-assets.com/authors/1204127475p2/10420.jpg]s beskrivningar av GULAG eller av Förintelsens överlevare - detta trots att inget av detta ännu var allmänt känt. Det i sig kanske kan tjäna som en fingervisning om hur kort vägen från demokrati till fascistdiktatur kan vara.

Tyvärr har jag svårt för Lewis' författarstil. Jag kommer in i boken till slut, men inte förrän jag suckat och stönat mig igenom i mitt tycke onödigt långa uppräkningar och försökt navigera förbi några lite mer ålderdomliga, engelska uttryck. (Min utgåva är från 1936.) Jag hade också önskat ett lite större fokus på fascismens mekanismer och lite mindre på den heroiska kampen för demokrati och människovärde - inte för att den är meningslös eller ointressant, men för att jag fortfarande är mer intresserad av hur ett fascistiskt maktövertagande kan förebyggas, än hur jag kan söka bekämpa den från insidan. Den dagen hoppas jag faktiskt inte skall komma - då slutar det väl ungefär som i min dröm från inatt...

Min dröm, ja. Även om boken i sig lämnade en del att önska rent litterärt, märker jag hur den växer inom mig och påverkar mig även nu, veckan efter att jag avslutat den. I en annan tid, i en annan värld, hade jag nog lagt boken ifrån mig redan efter tjugotalet sidor. Men här och nu, i den värld vi lever, i det samhälle jag är en del av och där krafter som de Buzz Windrip representerar gör anspråk på reell makt - här, i denna kontext, är It can't happen here rekommenderad läsning.