Fascism som existentiellt dilemma?

Huvudpersonen i Alberto Moravias "The Conformist", Marcello Clerici, är inte bara fascist i Italien under Mussolini. Han är även besatt av att verka normal. Faktum är, att det är just den här känslan av att inte vara normal - att på olika sätt uppleva en påtaglig diskrepans mellan självet och livsvärlden - som driver honom rakt in i famnen på den fascistiska ideologin.

Att ingå som en kugge i det fascistiska maskineriet blir Clericis väg in i denna åtrådda normalitet, liksom hela hans varande: Han klär sig som andra män i hans omgivning - eller som han föreställer sig att män som han ska klä sig; röker samma cigarretter, läser samma tidningar och har en fästmö att gifta sig med - en kvinna vars främsta tillgångar är hennes familjs vanlighet. Allt han tar sig för - allt han kommunicerar utåt - blir till ett slags maskering för att smälta in i samhället eller rentav i mänskligheten:

"He went up to the counter and asked for his preferred brand at the same time that three other people asked for the same cigarettes, and the tobacconist slid them rapidly across the marble of the countertop toward the four hands holding out money - four identical packs, which the four hands picked up with identical gestures. Marcello noticed that he took the pack, squeezed it to see if it was fresh enough, and then ripped off the seal the same way the other three did. He even noticed that two of the three tucked the pack back inte a small inner pocket in their jackets, as he did. Finally, one of the three stopped just outside the tobacconist’s to light a cigarette with a silver lighter exactly like his own. These observations stirred a satisfied, almost voluptuous pleasure in him. Yes, he was the same as the others, the same as everyone. The same as the men who bought the same brand of cigarettes, with the same gestures, even the men who turned at the passage of a woman dressed in red, himself among them, to eye the quiver of her solid buttocks under the thin material of the dress. Even if, as in this last gesture, the similarity was due more to willed imitation in his case than to any real personal inclination."

Moravias anslag är intressant eftersom det erbjuder ett alternativt perspektiv till förklaringen varför individer tilltalas av fascistoida, nationalistiska, rasistiska ideologier. Borta är de pseudovetenskapliga bortförklaringarna om raser, kulturer och nationer. Irrelevanta blir drömmarna om en gyllene gryning där en sedan länge svunnen storhetstid återföds. Inte ens förklaringarna om låg utbildning och en benägenhet för intolerans finns kvar att hålla fast vid. Kvar blir den enkla och högst mänskliga längtan om att höra hemma någonstans. Något vi alla dessutom delar.

I Clericis fall handlar jakten på normalitet även om att begrava en känsla av skuld, d v s att han drivs av en starkt negativ självbild. Som det står någonstans i boken började hans desperata jakt på normalitet i "the moment that being different meant being guilty", alltså i det ögonblick annorlundaheten blev synonym med en upplevelse av skuld (eller skam, vill jag nog tillägga).

Att betala för denna normalitet genom att nonchalera fascismens lögner och övergrepp blir för Clerici ett pris värt att betala, samtidigt som det ytterligare lägger sten på börda genom att öka hans skam/skuld - Clerici blir ett slags medskyldig till fascismens övergrepp, men han kan inte vända den fascistiska normaliteten ryggen för då tvingas han istället konfrontera sin personliga skam/skuld, vilket skulle betyda hans undergång. Så för att överleva har han inget (för honom synligt) val; han måste ge sig hän åt fascismen helt och hållet.

Först när han gjort detta kan han landa i en upplevelse av normalitet som förvisso fortfarande bara är en mask, men som genom att han helt uppgått i fascismen sitter kvar med en mindre ansträngning än tidigare.

Det finns en mängd in- och utgångar i frågan om vad som gör att människor faller för fascismens blänkande fiskedrag. Vad det är som får stödet för Sverigedemokraterna att ligga kvar eller t o m öka, trots att de gång på gång avslöjas med lögner och beteenden som fått vem annan som helst att behöva lämna sina uppdrag och gå i exil. Jag tror inte det finns några entydiga svar. Inga universallösningar som - om de applicerades - skulle neutralisera detta samhälleliga hot.

Varje människas väg är unik och även om varje förklaringsmodell har sina subjekt får vi inte låta oss luras att tänka att där finns en modell som täcker in alla - eller tillräckligt många - alternativ för att vara det rätta botemedlet. Att erbjuda motargument till fascismens lögner biter bara på vissa, att häckla fascismen avskräcker bara en liten del av fascisterna och detsamma gäller alla insatser för att bekämpa den. De många bäckarna små ska inte leda till en stor älv, utan de ska förbli bäckar små.

Med detta i åtanke, eller kanske trots detta i åtanke, undrar jag om inte Moravia faktiskt har en poäng här? Vem av våra sverigevänner ger uttryck för att känna sig hemma i Sverige av idag? Jag kommer inte på en enda. Det är snarare tvärtom. Kanske erbjuder just sverigevänskapen den normalitet som gått förlorad i ett samhälle där pojkar plötsligt kan vara lucia, där skolavslutningar inte längre hålls i kyrkan, där traditionerna dör istället för att ersättas. Kanske känner de som Clerici angående fascisterna i Italien; att alldeles oavsett vad SD är, vad de gör eller står för, så erbjuder de en normalitet som - för de här människorna - gått förlorad. En normalitet som innebär att de vet hur man ska klä sig, bete sig, prata och vara, och att de faktiskt har möjlighet att göra det.

Förstår man inte hur viktigt det är, har man kanske inte förstått någonting.

Ja, så var det själva boken. (Det ska ju föreställa en recension, det här.) Jag störde mig redan i prologen på Moravias övertydliga berättarstil. Jag kände mig skriven på näsan vid flera tillfällen och övervägde att lägga ner läsningen när jag väl kämpat mig igenom prologen. Men ämnet vägde tyngre än det litterära, så jag fortsatte. Och sanning att säga; hade inte mina reflektioner tagit mig dit de uppenbarligen gjort, hade boken fått ett negativt omdöme. “It’s ok” får väl ändå anses som ett “med nöd och näppe godkänt”. Mer än så blir det fan inte.