Jag vet inte om det är pretentiöst eller helt i sin ordning att Gaiman avslutar sitt Sandman-epos med en brutal William Shakespeare-referens (eller om man kan tolka det som en hyllning), men det är lite fint ändå.
Inspiration handlar i grunden om att ingjuta (nytt) liv i något - ett minne, en upplevelse, ett föremål. Och liksom Shakespeare lånade av sin omgivning och av andra författare för att skapa sina unika texter, har ju även Gaiman lånat ur sin omgivning och inte minst de rika källor av mytologiska och religiösa texter för att skapa både karaktärer, miljöer och berättelser. Även om den ändlösa familj där Morpheus ingår är en Gaimansk skapelse, så ingår den i (och är bunden till) ett intrikat system som liksom kopplar samman allt annat - vare sig vi pratar om uråldrig egyptisk mytologi, kristen tro eller historiska personligheter som tidigare nämnde William Shakespeare - till en helhet. Till hans helhet.

Så även om "The Wake" i sig egentligen gör föga mer än plocka upp ett par lösa trådar och knyter ihop (sand)säcken, så argumenterar den också för att Sandman-serien har samma rätt till en plats i världslitteraturens bokhylla som exempelvis Shakespeares "Stormen" ("The Tempest").

Pretentiöst eller inte spelar mindre roll.

There are rules.