The Drawing of the Three

Andra boken och nu är vi - lite på både gott och ont - tillbaka i mer traditionella Kingsliga gängor. Eller kanske snarare Bachmanska, sett till att skräckelementen är i princip begränsade till de där krabbvarelserna i strandkanten och ett psykfall till kvinna. (Var det förresten en koppling till [b:Pestens tid|10357877|Pestens tid|Stephen King|https://i.gr-assets.com/images/S/compressed.photo.goodreads.com/books/1304426608i/10357877.SX50.jpg|1742269] som swishade förbi lite plötsligt och oannonserat var det nu var i boken?)

Det måste väl till något slags karaktärsbeskrivning av de nya huvudpersonerna, förstår jag väl. Men jag tycker att King beskriver ungefär samma karaktär om och om igen, och därtill på ungefär samma sätt. Lite som han Zack Snyder gör film, vid närmare eftertanke.

Jag försöker komma till poängen, men det är svårt. Som att recensionen blir en transportsträcka på samma sätt som boken känns när jag läser den. Något som jag jobbar mig igenom främst för att komma till slutet, så jag kan ge mig på nästa bok (men inte på det där bokslukande sättet, alltså).

I och med att jag läst klart denna har jag i alla fall kommit ikapp mig själv och nästa bok i serien blir den första jag inte redan läst. Så det där med transportsträcka kan faktiskt vara mer subjektivt än jag själv fattade. Åh, jävlar...