Älskade fascism

Fem stjärnor kanske är på gränsen. Jag menar, Henrik Arnstad är trots allt lite otydlig när det gäller definitionen av fascism. Å andra sidan visar han samtidigt, genom att ta 399 sidor i anspråk, hur svårgripbart fascismen är. Så kanske är det orättvist att kalla honom otydlig?

Boken i sig är en gedigen, populärvetenskaplig genomgång av fascismens tillblivelse, uppgång, fall och uppgång. Den placerar ämnet i en historisk och samhällelig kontext som både skapar förståelse för "hur kunde det ske?" och gör det hela ännu mer skrämmande. "Att det kunde ske!"

Jag har gjort ett femtiotal små anteckningar i marginalen (fast egentligen har jag gjort dem på ett separat papper - jag är lite för pedantisk för att kluddra i böcker. Dessutom blir det lättare att hitta rätt anteckning på så vis.) De rör sig från små utropstecken till kortare essäer och avsikten är att så småningom använda dem i egna blogginlägg på ämnet.

Ämnet, ja. För mig blir boken ytterligare ett bevis (eller i alla fall tecken) på att företeelser som fascism och rasism är resultat av en övergripande ideologisk skapelse; Nationalismen.

En av konstanterna (den enda?) inom fascistiska rörelser är nationalismen - eller ultranationalismen, som Arnstad föredrar att beskriva den. Den ligger som våt matjord kring gräsrötterna och får dem att växa med oerhörd kraft och snabbhet. Plötsligt står fascismen inte bara för dörren, utan i tamburen.

Samtidigt rymmer boken mycket mer än så. Den visar på det problematiska förhållandet mellan fasicsm och konservatism, men också den nödvändiga dynamiken mellan konservatism och progressivism. Nästan så att Arnstad pekar ut en slags politisk medelväg (som botemedel mot fascism).

Nej, nu går jag mina anteckningar i förväg. Dags att flytta över mina funderingar till bloggen (www.lancefestivalen.se) istället.

Läs boken!