Review of 'Hur man botar en fanatiker och om att skriva' on 'Goodreads'
3 stars
Tre essäer som vävs samman lite löst (eftersom vissa stycken verkar upprepa sig i de olika essäerna), men på det stora hela inte har sådär jättemycket gemensam, annat än Amos Oz himself.
Moralkakorna är välsmakande med en bitter underton. Jag konfronteras med min egen fanatism som antirasist (eller antinationalist för den delen) i kampen mot de andras fanatism som rasister (eller nationalister för den delen) och hur jag bidrar till nyansernas utplånande. Nyttig läxa.
Kompromissen framhävs även den som den minst dåliga lösningen i alla konflikter. Minst dåliga, eftersom det i stort sett alltid innebär att alla Sidor förlorar på den, samtidigt som förstås Alla vinner på den i längden.
Och så skrivandet som utlopp för fanatism. Oz berättar hur han - om han vet vad han vill säga och han har 100% rätt, där det inte finns utrymme eller behov av nyanser, kompromisser, gråskalor, rätt och fel, ont och …
Tre essäer som vävs samman lite löst (eftersom vissa stycken verkar upprepa sig i de olika essäerna), men på det stora hela inte har sådär jättemycket gemensam, annat än Amos Oz himself.
Moralkakorna är välsmakande med en bitter underton. Jag konfronteras med min egen fanatism som antirasist (eller antinationalist för den delen) i kampen mot de andras fanatism som rasister (eller nationalister för den delen) och hur jag bidrar till nyansernas utplånande. Nyttig läxa.
Kompromissen framhävs även den som den minst dåliga lösningen i alla konflikter. Minst dåliga, eftersom det i stort sett alltid innebär att alla Sidor förlorar på den, samtidigt som förstås Alla vinner på den i längden.
Och så skrivandet som utlopp för fanatism. Oz berättar hur han - om han vet vad han vill säga och han har 100% rätt, där det inte finns utrymme eller behov av nyanser, kompromisser, gråskalor, rätt och fel, ont och gott - väljer att skriva debattartiklar, medan hans andra skrivande präglas av just nyanser, kompromisser, gråskalor och ett minimum av oss och dem, ont och gott, rätt och fel.
Som skrivande människa med anlag för fanatism (det är en ytterligt smittsam sjukdom, hävdar Oz) är det sistnämnda intressant och värt att reflektera ytterligare över. Twitter, till exempel, blir en tveklös arena för fanatism, medan en blogg kan - om man vill och är medveten om det - ge utrymme för sans och diskussion. Om villkorslöst utforskande av tankar, idéer och åsikter.
Tammefan om jag faktiskt fick ut något av boken, trots allt. Det trodde jag inte när jag började skriva recensionen!