Nyttiga människor

Nyanserat. Det är nog det främsta omdömet jag vill ge David Qviströms reportagebok. Det är också nyanseringen som tippar över betyget till en fyra.

Migrationspolitiken i Sverige och i EU har misslyckats. Men inte på grund av unken människosyn eller inkompetens. Inte heller på grund av bristande initiativ eller intresse. Den har misslyckats för att det inte är en fråga som enbart Sverige eller EU kan driva och lyckas genomföra. Och frågan jag läser mellan raderna är: Kan den överhuvudtaget lyckas?

Fast jag drar också slutsatsen att kanske är den följdfrågan fel ställd...

Qviström tar oss med på en resa in i skuggsamhället. Till de gömda familjerna, de apatiska barnen. Till Europa och världen, där människor som fått sitt asylärende avslaget återvänder till den djupaste misär, där människor lever en livstid på flykt i ständigt hopp om att kanske någon, någon gång sa se dem och hjälpa dem. Och där ingen riktigt vet vilken hjälp de kan vänta sig, eller vilken hjälp de mest av allt behöver - förutom hjälpen att överleva till nästa dag.

Han tar oss med till maktens korridorer i Sverige och EU. Till Tobias Billström, Cecilia Malmström, Richard Jomshof och deras europeiska kollegor. Till organisationer som Frontex - EU's myndighet för gränskontroll - och en mängd andra som alla delar samma vilja att hjälpa, och samma maktlöshet inför det faktum att ingen insats kommer att kunna lösa problemet.

Följdfrågan var det. Kanske handlar migrationspolitiken inte så mycket om att nå ett uppsatt mål som att förmedla en människosyn. Och kanske djupare än så; handlar det kanske om att vi alla måste ta ansvar för just vår lilla del?

Qviström skriver ärligt och utlämnande om sina kluvna känslor inför konfrontationer med fattigdom via möten med tiggare och utvisade, liksom sina insikter om den etnocentrism han sitter fast i när han t.ex. nästan automatiskt uppmärksammar de syriska barn som ser "svenskare" ut än andra på ett lite mer positivt och medkännande sätt. Det väcker mina sympatier och får mig att också våga se min egen kluvenhet inför att t.ex. behöva passera tiggaren utanför min lokala ICA-affär. Vad väcker det för känslor hos mig? Och varför?

Det här är ingen debattbok, även om den innehåller en mängd tänkvärdheter och stoff att använda sig av i just debatten. Det är en skildring av den värld vi lever i, och den värld som existerar parallellt med vår. Och som vi sällan får se på det här sättet. Skildrad genom vittnesmål från de som faktiskt lever i den.

Den gör mig ödmjuk. Och än mer besluten att vilja hjälpa.

Människor blir inte nyttiga om man inte ger dem möjlighet att bli det.