Fjärilen från Tibet

Jag vet inte vem som bär ansvaret för den sinnessjuka baksidestext som misspryder C.J. Håkanssons "Fjärilen från Tibet", men någon är det onekligen.

"Verkliga skräckälskare...", "Helvetets portar...", "Vrålande fasa...", "Krafter bortom allt förstånd...", "Undergångens ansikte...", "Storm av förintelse...", "Skrämmer läsaren från vettet...", "Monstruösa och förkrossande vederstyggligheter..."

Och mellan de här vidriga flosklerna skall en beskrivning av innehållet rymmas. Suck.

Lyckligtvis råkar jag befinna mig i en oväntad period av intensivt läsande och en viss öppenhet inför högoddsare. Och eftersom min bestämda uppfattning om boken var att den lovar runt, men kommer att hålla tunt, så tänkte jag bevisa min tes genom att helt sonika gäspa mig igenom den.

HA!

Den må ha sina brister. Någon recensent uttryckte det t.ex. som att det mer var som en löst sammanhållen novellsamling än en "riktig" roman. Det är jag böjd att hålla med om. Alla penldar mellan "bra" och "riktigt bra". De fungerar tematiskt och jag anar att en del detaljer lagts till i efterhand enkom för att knyta ihop dem även narrativt. (Tankarna går osökt till bl.a. en korvkiosk i Sundsvall.) Men de spretar åt lite olika håll och stör därmed helhetsintrycket.

Kanske kan man se bokens huvudspår, "Fjärilen...", som en inspirationsvåg som sveper genom boken. Där helvetet på jorden får allt starkare fäste i och med att Håkansson närmar sig det mer och mer för varje kapitel/novell och vars beskrivning slutligen fulländas i sin fasansfulla prakt i finalen.

Det är en konst att skriva så rått man kan och samtidigt bibehålla en skräckeffekt. I boken fungerar det i de allra flesta fall, men emellanåt blir det bara platt fall. Man stannar upp, suckar lite lätt och tänker att "men väx upp liiite i alla fall" - när viljan att chockera blir tydligare än själva chockerandet, blir också den här typen av litteratur mest fånig. Lyckligtvis hör de här klavertrampen till de absoluta undantagen.

Det är på det stora hela taget en innehållsrik bok och en imponerande debut. De filosofiska frågorna kring mänsklighetens undergång - apokalypsen som evolution - och de varma porträtten av novellernas (jag kallar dem det nu) huvudkaraktärer avlöjar en kompetent författare som har något att säga och som skulle kunna - om han ville det - byta genre efter humör och lust. Hans beskrivningar och de stämningar han bygger upp skapar ett vällustigt berg-och-dalbanesug i magen och jag riktigt myser över den dystra misantropi som besudlar mina fingrar (som håller i boken) och ögon (som ser texten).

Men det egentliga värdet ligger inte i de smaskiga beskrivningarna av den totala ondskana bestialiska övergrepp på människan, utan i beskrivningen av en omvärld där likriktning och normalitet försatt människan i ett apatiskt själstillstånd. Där de enda som ser eller anar den annalkande faran är de som frivilligt eller med våld hamnat vid sidan av samhällskroppen. De skriker förgäves åt sina medmänniskor att "vakna då, för fan!", "Se vad som händer, fattar ni inte?". Och när novellerna knyts samman och ingen verkar ha tagit notis om händelserna - när ingen reagerar nämnvärt på att det regnar bilar över Göteborg eller att NK invaderats av den fallne våldtäktsängeln Agniels tusen muskelkroppar - förmedlas lite av den frustrationen till läsaren. Det är riktigt bra litteratur, och skulle jag behöva sammanfatta bokens handling, bleve det nog en kort svada om den själsligt apatiska människan. Konformitet. Och om hur det kanske är det största hotet mot vår existens. Omskrivet i form av en splatterroman om hur en av apokalypsens fyra ryttare återvänder hem till Sundsvall.

Det är fan inte fy skam!