Gormenghast Trilogy

Det är mer än 20 år sedan jag läste de här böckerna första gången, och trots att jag upphöjer trilogin till en av mina favoriter (skrev här för 10 år sedan att den ingår i min personliga litteratur-kanon) så blev jag tvungen att sänka betyget något. De första två böckerna är makalösa och genererar full pott, medan den tredje boken "Titus Alone" är rörig och otydlig - sannolikt en konsekvens av att Peake vid den tiden börjat förlora sin strid mot Parkinson:s. Många lösa trådar går att hitta i den boken, om man tar sig igenom den svårnavigerade dramaturgin.

Men varför dröja kvar vid det dåliga? De första två böckerna är mästerliga och ligger i en gråzon mellan fantasy (utan några egentliga fantasyinslag) och realism (utan att vara placerad i vår verklighet). Tredje boken lutar emellanåt mot en science fiction-fond, men den är så tillbakadragen att det egentligen inte har betydelse. Fantastik är kanske den bästa genrebeskrivningen av dessa böcker - en allegori i fri form över en människas uppväxt/uppvaknande.

Samtidigt är ju Titus Groan - den karaktär böckerna kretsar kring - inte huvudperson i berättelserna förrän i den tredje boken. Han kliver så smått fram under den andra bokens andra halva, men där dominerar ändå antagonisten Steerpike och de andra karaktärerna runt Titus.

En del menar att det är Gormenghast i sig självt som är huvudkaraktären, och kanske är det den rimligaste tolkningen. Det skulle också förklara varför den tredje boken, som utspelar sig utanför detta massiva byggnadskomplex, blir till så stora delar tafatt. Titus som karaktär räcker liksom inte till på egen hand.

Samtidigt beskrivs aldrig Gormenghast i sin helhet - istället får vi delar som vi inte ens vet hur de hänger ihop med varandra. Vilket jag och många med mig menar är dess styrka. Ingen av bokens karaktärer verkar känna till Gormenghast i sin helhet - där finns alltid okända, bortglömda delar att förirra sig in i och hålla sig gömd i och upptäcka på nytt. Detsamma gäller de ritualer och regler som håller samman detta komplex och de människor som bebor det. Ingen - inte ens de masters of ritual som ansvarar för upprätthållandet av dessa kan nå total överblick över det kitt som håller samman allt.

Men jag tappar bort mig, och min tid rinner ut. Gormenghast är inte menat att tas bokstavligen. Det är inte avsett att fungera på en konkret nivå. Det är en symbol för världen - för dess vida omfattning och för den lilla människans oförmåga att ta in och greppa den som en fungerande helhet. En viktig påminnelse idag, när sociala medier injicerar i oss en känsla av allvetande och all-ansvar. Vi kan inte förstå allt eller alla. Vi ska nog inte heller göra det.

Viktigast är att försöka förstå oss själva. Våra jag. Så att vi fungerar hjälpligt i den del av Gormenghast som är just vårt hem.

(januari 2020)